PowerPlay Magazin

Hockey är en hård sport och skador är tyvärr vanliga. I vissa fall tvingar dessa skador spelare att lägga skridskorna på hyllan alldeles för tidigt. Andra gånger förstörs spelarnas karriär av allvarliga sjukdomar eller olyckor utanför planen. Nu är det i alla fall dags att presentera topp 5 av de mest framgångsrika spelarna i NHL:s historia som tvingats att sluta med ishockeyn alldeles förtidigt.

5. Cam Neely (726 - 395 - 299 - 694 - 31 år)

Cam Neely är en av två spelare från Bruins som återfinns på listan. Han var precis som Eric Lindros prototypen av en "power-forward" från sin tid. Han var också en av de bästa målskyttarna under sin era. Han blev legendarisk efter att ha gjort 50 mål på 49 matcher under säsongen 93-94. Endast Wayne Gretzky har kommit upp i 50 mål snabbare under en säsong. Det ironiska är att Neely endast startade 49 matcher under det året. Precis som med Orr och Bure så hade han problem med knäna under större delen av sin karriär. Två gånger lyckades han ta sitt Bruins till finalen men båda gångerna stötte de ihop med de oslagbara Oilers. Han spelade aldrig mer än 76 matcher under grundserien någon säsong men kom ändå upp i 50 mål vid tre tillfällen. Han belönades med Bill Masterton Memorial Trophy för uthållighet och engagemang för ishockeyn 1994. Efter 13 säsonger tvingades han att gå i pension. Annars hade 500-måls milstolpen garanterat passerats och kanske även 600-måls milstolpen. 2004 pensionerades hans nummer 8 i Boston Bruins och hänger numera i taket i arenan. Där hänger den med andra stjärnor i Bruins historia som Phil Esposito och Ray Bourque.

4.  Eric Lindros (760 - 732 - 493 - 865 - 34 år)

Redan innan han spelade sin första professionella match var han en kändis. Detta eftersom han hade fått smeknamnet "The Next One", därför kunde han ställa andra krav än andra spelare som skulle draftas. Scouterna hade sett en ny superstjärna i klass med Wayne Gretzky i Eric Lindros. Första valet i draften tillhörde Quebec men Lindros hade tidigt tillkännagivit att han inte var intresserad av att spela i Nordiques. Efter att Quebec valde honom började det "roliga". Det var en tävling om att byta till sig Lindros från Quebec. Hans pris var otroligt högt och Philadelphia fick offra 4 spelare, 2 val i första rundan av draften samt 15 miljoner dollar i kontanter bara för att få honom. Och det var inga dussinspelare som skickades iväg. En av dem var en vis Peter Forsberg som bara gick några platser efter Lindros i draften. Men det tog en hel säsong för Quebec att inse att Lindros menade allvar. På grund av detta förlorade han ett år där han spelade för sitt juniorlag Oshawa Generals. Han fick spela Canada Cup 1991 som Kanada vann samt i de olympiska spelen i Albertville. När Lindros tillslut klev in i NHL-rinken så började han visa sin fulla potential. Han var en fruktad spelare och hans tacklingar var förödande. Hans offensiva kvalitéer var inte sämre och tillsammans med John LeClair och Mikael Renberg skapade han den legendariska kedjan "Legion of Doom". Men endast en säsong lyckades han leda sitt Philadelphia till Stanley Cupfinal där det tog stopp mot Detroit Red Wings (1997). De tuffa tacklingarna och hårda spelet började ta ut sin rätt på hans kropp. Under sin karriär drabbades han av minst 9 hjärnskakningar vilket är för mycket för vem som helst. Den allvarligaste orsakades av en annan legendarisk tuffing, nämligen Scott Stevens. Efter den hjärnskakningen missade han hela säsongen 00-01. Efter det var han återigen med i en stor bytesaffär och han kom till NY Rangers men där levde han aldrig upp till sin fulla potential. Han var med i laget som vann OS-guld i Salt Lake City men han var ingen nyckelspelare. Precis i slutet av sin karriär fick han äntligen chansen att spela i Toronto som var hans dröm men han fick inte till det där heller. Lindros kommer att leva kvar i alla fansen minne framför allt efter den stor bytesaffären i början av sin karriär och för sin spelstil som verkligen visade hur en "power-forward" ska spela.

3. Pavel Bure (702 - 437 - 342 - 779 - 32 år)

Den ryska raketen tog Nordamerika med storm. Hans snabbhet, grymma acceleration och målsinne fångade alla fans uppmärksamhet. Bure blev ligans affischnamn under nittiotalet. Han började sin karriär i Vancouver Canucks där han gjorde över 60 mål och 100 poäng under sin andra och tredje säsong. Under 1994 var han med och tog Vancouver till en mycket oväntad Stanley Cupfinal där det blev förlust mot New York Rangers. Pavel Bure gjorde 16 mål på 24 matcher under slutspelet och stod för totalt 31 poäng. Men sen började problemen. Säsongen 95-96 fick han sällskap av sin kedjekamrat från landslaget Alexander Mogilny. Fansen väntade otåligt på att säsongen skulle börja. Men Bure kunde bara spela 15 matcher. Under den följande säsongen hade Bure det svårt att få till målskyttet och de fick ut väldigt lite av vännernas potential. Efter säsongen 97-98 bad han om att bli bortbytt och hamnade i Florida. Inte för att han hade någon speciell längtan efter stränderna i Florida utan för att han bara vägrade att spela i Vancouver mer. Han hittade tillbaka till sin gamla målform i Panthers men kunde bara spela 11 matcher där han gjorde 13 mål. Sen kom två säsonger i rad där han blev bäste målskytt i ligan och vann Maurice Richard Trophy. Både dessa säsonger vann han med god marginal. Men detta var de två sista säsongerna som han spelade som en stjärna. Han byttes bort till Rangers och hans knäproblem blev allvarligare. Efter flera misslyckade försök att lösa problemet valde han att lägga skridskona på hyllan. Trots hans korta karriär kommer han alltid att bli ihågkommen av fans över hela världen.

2. Mike Bossy (752 - 573 - 553 - 1,126 - 30 år)

Micheal Bossy var en av de viktigaste pusselbitarna i NY Islanders lag bygge under deras era i början av 80-talet. Bossy var en narturlig målskytt. Om han inte hade tvingats att avsluta sin karriär på grund av en dålig rygg så hade han med största sannolikhet blivit den bäste målskytten i NHL:s historia. Han var på väg mot åtminstone 800 mål under karriären. Han var den andra spelaren genom alla tider som gjorde 50 mål på 50 matcher. Förutom 4 Stanley Cup vann han också Canada Cup 1984. Han fick Conn Smythe Trophy som slutspelets MVP (mest värdefulla spelare). Det var helt naturligt för honom att göra mål och han var också en av de minst utvisade spelarna i hela ligan. Han gillade inte det fysiska spelet men han kunde besegra vilket försvar som helst. Han spelade bara 10 säsonger och i 9 utav dessa gjorde han mer än 50 mål. Detta är ett rekord som inte har blivit slaget av någon, inte ens Wayne Gretzky. Trots detta blev han bara ligans bästa målskytt två gånger. Han gjorde fler än 100 poäng under 7 olika säsonger men vann aldrig Art Ross Trophy som ligans bästa poänggörare. Han kom i kläm mellan Guy Lafleurs-era och Wayne Gretzkys-era. Trots detta är han en av de bästa spelarna som någonsin har spelat i NHL.

1. Bobby Orr (657 - 270 - 645 - 915 - 31 år)

Robert Gordon Orr är med all säkerhet den bästa backen någonsin. Vissa säger att han till och med är den bästa spelaren någonsin, bättre än Wayne Gretzky. Han förändrade hur en försvarsspelare ska spela och detta gäller än idag. Han var den första försvarsspelaren som hjälpte till i offensiven och blev legendarisk för sitt sätt att bära med sig pucken genom mittzon. Denna legendariska Bruins-spelare ledde sitt lag till två Stanley Cuptitlar. Du kan se hans mest kända ögonblick på bilden bredvid som visar sekunden efter det att han gjort det avgörande målet i Stanley Cupfinalen 1970. Det var den första Stanley Cupsegern för Boston Bruins på 29 år. Om jag skulle lista alla hans framgångar skulle inte två fulla artiklar räcka. Jag vill i alla fall nämna att han vann Norris Trophy som bästa försvarare 8 gånger i rad, han vann Hart Trophy tre gånger som ligans MVP (mest värdefulla spelare) och vann till och med Art Ross Trophy två gånger som den bästa poänggöraren i ligan. Inte någon annan försvarare har gjort det. Under säsongen 1970-71 hade han en plus/minusstatistik på +124 (det är inget skrivfel). Han vann Canada Cup 1976. Han spenderade sina tre sista säsonger i Chicago (en av dessa missade han helt) men skadorna började ta ut sin rätt. Under sina fyra sista säsonger startade han bara i 36 matcher i grundserien. Hans karriär avslutades i förtid på grund av sina knäproblem. Vem vet vad han hade kunnat uppnå om han inte tvingats att sluta.