PowerPlay Magazine

Det svenska hoppet internationellt kan man nu förkorta DSMN - nämligen Don't Stop Me Now där vi hittar Niklas som manager. Man har alla möjligheter att ta ett stort steg mot den internationella toppen denna säsong vilket skulle vara riktigt kul för Sveriges framtid på PPM. Därför kommer vi med denna artikel ta er igenom laget från säsong 1 till Nu.

Laget började onekligen väldigt tvivelaktigt och hade under de 5 första matcherna den första säsongen endast tagit en poäng, och det i första ligamatchen mot Järnkaminerna där slutresultatet skrevs till 2-2, den 20 april 2009. Det var inte många som trodde på laget då, och knappt lagets supportrar. Laget fortsatte trögt och placerade sig länge på direkt nedflyttning till Division II. Laget var uträknat av många hockeyexperter och lag som Helsingborg Hurricanes HC och CoCaine SK stod istället för de mer uppmärksammade resultaten och placerade sig betydligt högre upp.

Vad som sedan hände vet vi faktiskt inte men mellan den 22 maj och den 5 juni hade laget tagit 7 raka segrar och framtiden såg betydligt ljusare ut för smålänningarna. Det gick lite upp och ner under hela grundserien skulle man kunna säga. En trög start likt Frölunda i årets Elitserie men som sedan jobbar sig stegvis upp i tabellen. Det var egentligen bara topplagen Bajen Hockey och Vita Hästen som i slutändan kunde rå sig på DSMN med undantag för en del formsvackor som de flesta lagen drabbas av, om inte alla.

Man slutade till sist på en 5:e plats i ligan och hemmafördel var inget man skulle få i slutspelet och trots uppryckningen efter de första omgångarna i ligan var det väl inte speciellt många som trodde på "skrällen från Småland" som hade steg för steg tagit sig upp i ligan.


I slutspelet hade laget full fart från dag 1 och visade direkt att man skulle vara att räkna med i slutändan. Malmsteens Rising Force var laget som först skulle få se sig slagna mot DSMN och trots en ganska jämn första match som slutade 4-6 var det en helt annan vilja hos spelarna i DSMN. Man tog för sig mer ute på isen och vågade gå in i närkamper trots att man fick ses som underdogs. Detta gav också segern i returmötet där DSMN ganska enkelt kunde ta en seger med 5 - 2 efter att redan halvvägs in i matchen ha en 3-0 ledning att spela på och man var på ett ögonblick ett lag att räkna med i slutspelet.

Semifinalen var en tänkbar final faktiskt, men detta lät sig inte vänta. Den suveräne segraren i grundserien, Bajen Hockey fick besök av, återigen underdogs, Don't Stop Me Now. Ingen enkel resa genom slutspelet skulle man få stod tidigt klart. Första matchen skulle bli en målsnål historia, som inte heller innehöll speciellt många chanser utan det fysiska spelet fick stå för underhållningen den kvällen. När slutsignalen för matchen ljöd stod det klart att DSMN återigen hade vunnit mot alla odds. Slutresultatet slutade 1-2.

I returmötet skulle matchbilden bli väldigt lik den första, vilket även resultatet skulle bli. Matchen slutade även denna med vinst för DSMN. Slutresultatet skrevs även till 2-1 denna gång och experterna skulle få äta upp sina förhandstips då många av dessa hade Bajen Hockey som segrare i slutspelet, inte helt ologiskt kanske.

I den andra semifinalen fick Vita Hästen se sig slagna av Gåsinge Trasher och finalen skulle bli en helt annan final mot vad många väntat sig. Gåsinge Trasher var kanske den större överraskningen av de båda final-lagen då DSMN var inne i en mycket god trend redan efter halva säsongen spelad och hade fortsatt denna på ett mycket imponerande sätt.

Finalen skulle bli en intressant historia, och första säsongen i PPM-historian skulle vara värd att minnas, inte minst på grund av denna final. Gåsinge Trasher inledde med hemmaplan och tog också tag i spelet redan från början. Ett olyckligt baklängesmål efter knappa 10 minuter spelade skulle dock sätta sina spår och laget var ganska osynligt under resterande minuter av första perioden. Men efter slarvigt spel skulle Leo Sjölund sno pucken och komma fri med 20 sekunder kvar av perioden och matchen stod helt plötsligt 1-1. Inte riktigt en rättvis bild av perioden spelmässigt men sådan är hockeyn.

Matchen fortsatte att svänga fram och tillbaka. DSMN lyckades kvittera matchen till 4-4 när endast ett par minuter återstod och knep sedan vinsten i förlängningen. Här trodde många att laget från Småland hade tagit hem titeln, kanske även spelarna själva. I den andra matchen såg inte laget riktigt vaket ut och det syntes aldrig att det var en SM-final som spelades. De 850 åskådarna som kommit till Queen Doom bjöds inte på någon uppvisning av sitt lag och fick se sig besegrade med 3-4 och en avgörande match väntade, i Gåsinge Trashers hemmaarena Vängsö Sky Arena och förutsättningarna var helt plötsligt omvända.

800 åskådare hade letat sig till den relativt snålbyggda arenan. Fullsatt alltså. Man skulle också inleda matchen bäst och hade efter redan 14 minuter spelade 2-0 och många anade vart denna matchen var på väg. 7 magiska minuter skulle dock förändra detta. Oliver Nielsen skulle, följt av Dennis Björklund kvittera matchen för Don't Stop Me Now till 2-2 och spänningen gick att ta på. En intensiv andra period bjöd också på ytterligare två mål, ett för vardera lagen vilket skulle ge resultatet 3-3. Detta stod sig genom den tredje perioden och matchen gick till straffar efter några dramatiska 5 minuters spel i övertid.

Där räckte det med 3 straffomgångar innan den svenskryske stjärnan Wilhelm Slivtjenko kunde överlista Gåsinge Trashers målvakt och skicka in pucken till SM-guld. Historia hade skrivits, och förväntningarna växte på smålänningarna som nu hade skapat en favoritstämpel på sig.


Fortsättning följer...