PowerPlay Ajakiri

Handbollsmatcher spelas och glöms bort var dag, medans endast ett fåtal av matcherna som spelas blir ihågkomna för evigt glöms resterande bort innan vi ens hunnit reflektera över dem.

Jag tror mig veta att de flesta handbollsintresserade hängt med de senaste dagarna, där VM förtillfället avgörs i Portugal. Vårt kära landslag fick en flygande pangstart i denna första upplaga av VM, via segrar över Kanada (32-28) och sedan Polen (33-28.)
Inför måndagens match var allt med andra ord frid och fröjd, det fanns helt enkelt inte ett endaste orosmoln på den himlen som under mästerskapet hittills bjudit på ett fantastiskt väder.

Men så kom plötsligt måndagen, men en något oväntad förlust mot Frankrike (31-33) som vi dessutom placerat oss före i kvalet till detta mästerskap. Matchen kunde dock viftas bort med faktumet att vi i Sverige minsann vunnit de två inledande matcherna, vilket medförde att utgångsläget endå var relativt fint.

När det sedan var dags för uppvärmning inför gårdagens match, mot Ukraina föreställde jag mig att jag för första gången under detta mästerskap kunde se tecken på nervositet från de spelare som varit bärande under detta mästerskap.

Ack vad fel jag trodde att jag haft när Sverige dock tidigt gick upp till en 3-1 ledning, inför mig och flertalet tillresta supportrar. Sverige fullkomligt lekte handboll under den första delen av matchen, innan verkligheten kom ikapp oss där vi nu stod.

Ett avancemang i ett VM är något stort, något som jag vet att grabbarna, och inte minst coacherna haft som dröm sedan barnsben. Därför var det inte lätt att se laget falla ihop, till en sådan nivå att Ukraina fick springa ifrån och besegra Sverige med (30-37.)

Jag kan konstatera att det var lätt att ta på den tryckta stämningen som uppstod då våra fantastiska handbollsspelare för andra gången misslyckats med att slå in den där matchbollen. Ingen av spelarna ville ställa upp på intervjuer, utan det konstaterades endast att det nu var full fokus på morgondagens match som gällde.

Och nu står vi här, inför ett av de största ångestmötena som någonsin spelats inom Svensk landslagshandboll. Spelarna, och coacherna kommer ifrån två raka förluster, samtidigt som man möter ett Danmark som idag verkligen har allt att vinna till följd av att det är dem som jagar ett Sverige som just nu är placerat på slutspelsplats.

Men för att vi skall kunna vinna idag måste mycket klaffa, bland annat måste de taktiskt slipade rävarna Illesnille och Grebirf få igång Gustav Rosengren igen, som endast mäktade med 3 mål mot Ukraina.

20:00 är det alltså avkast, det är nu dags för den svenska publiken att ta sitt ansvar, för att vi skall fortsätta få se Sverige kriga om medaljerna i Världens vackraste och största idrottsevent.